feels like forever

Men varför 44 kan man ju då fråga sig? Ja eftersom mina fem läsare antagligen är mina vänner och personer som känner mig så vet ni ju redan att det är bandet +44 som grundar min besatthet av siffran. Dagen i ära (nej, jag visste inte att jag skulle skriva 44:e inlägget just idag men man kan ju säga det så att man har något spännande att skriva i bloggen och varför inte liksom men nu avslöjar jag ju att det inte var meningen men vem bryr sig ju så jag ska fortsätta..) lyssnade jag på just +44 på vägen till uni! Bl.a låten No it isn't som Mark Hoppus skrev om Tom DeLonge när Blink-182 splittrades 2005. Ja, vad kan man säga, låten inleds med: "This isn't just goodbye, this is I can't stand you". Sorgligt men sant, men nu är de back in business och spelar in en ny skiva! Sånt är livet! You break up and you make up!

Vad säger du? Jag tror det blev en hel del meningslöshet,
and that's the way uh-huh-uh-huh - i like it!

(uh-huh-uh-huh....)

Springa till bussen på isen och landa på baken. Vandra runt i stan i timmar men inte hitta nåt annat än ett spansk-svenskt lexikon. Komma på att det inte är någon 'Glee' idag för att Robinson visas istället. Få ont i halsen och känna sig trött. Såna grejer kan förstöra lite.

Jag vet inte, det är bara en sån där dag som blev fel. Om jag bara orkade hade jag kunnat förhindra det, jag har ju bara min inställning att skylla på. Jag är så trött, så trött. Ibland bryr man sig inte. Man vill bara lägga sig under täcket och sova långt in på nästa dag.

Banan-choklad muffins får mig att tänka på Emelie. Hennes mamma brukar baka det, och man måste ju hålla med om att det är en oslagbar kombination! Banan och choklad (och nougat i vårt fall)! Underbart. Just nu är jag tyvärr proppmätt av middagen så jag får se om jag kan få ner mer än den halva smakprovsmuffinsen. Annars väntar en god frukost imorgon!

Mikael slickar skålen...

Men det här är inte hela jag. Oftast tycker jag om mig själv.

Jag tror att det är dags att kolla på Juno snart. Det är en riktigt feelgood film som man borde kunna alla repliker på. Soundtracket var det enda jag lyssnade på ett tag där efter jag såg den första gången. Jag minns sommaren 2008 när jag jobbade i bamba på gothia cup och lärde känna Maria. Hon hade memorerat i princip hela filmen, alla scener. Otroligt!

Nästa termin hoppas jag på en lätt spanskakurs och ett roligt deltidsjobb med bra lön. Ha! Jag har inte lyft ett enda litet finger för att försöka få jobb så vem försöker jag lura? Jag inbillar mig att det ska lösa sig, vi får väl se. Jag vill verkligen tjäna pengar som jag kan lägga undan och göra nåt sånt där "resa-och-upptäcka-världen-grej" som man ska göra. Jag vill prata flytande spanska och franska, jag vill utvecklas. Du vet, inse saker om sig själv, upptäcka nya sidor. Klart att man kan utvecklas och sånt där på hemmaplan med. Jag borde sluta stressa, allt löser sig. Det vet jag. Jag kanske är ung och naiv, men om det är så det är så borde jag ju njuta av lugnet innan stormen anfaller. Whatever that means. Haha jag är så löjlig.

Den nittonde december närmar sig. Det känns inte som att det redan har gått ett år! Tänk, jag visste inte mycket om dig då. Nu är du en så stor del av mig. Och jag älskar dig mer för varje dag!

Imorgon ska jag redovisa om min franska valbara bok som jag läste klart idag. Jag valde den enbart för namnet, det var så fint: je voudrais que quelqu'un m'attende quelque part ("jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans" på svenska). Jag håller med om att det är en skön känsla. Innan hade jag säkert kunnat tänka på den där meningen, gråtandes i min säng. Åh så underbart patetisk man kan vara ibland, eller hur?

Jag är väldigt redo för den här franskakursen att vara över. Om jag hade tid (säkert inte, men ändå) skulle jag städa hemma. Rensa gammal skit, slänga det som behövs, organisera bättre. Jag tror jag hade känt mig renare då, andats lättare.