joseph gordon-levitt
alltså den här killen... dör snygghetsdöden.
att tänka för mycket - och sedan skriva ner det
måndagkväll. lite ångest på det. varför? så svårt att leva i stunden, vara nöjd med sig själv, sin situation. åh, det jag vill just nu är att vara fri. fri från skola, fri från ekonomiska bekymmer - resa iväg till en varm plats med en fin människa och bara vara. glömma allt allt allt som har med ångest att göra.
träna. bli nöjd med sin kropp (lol på den). kommer aldrig att hända. varför ska det vara så svårt att vara nöjd? att känna att man är okej? var det inte jag som skulle vara snäll mot mig själv? fan.
ibland är allt väldigt fint ändå... om man ska försöka se det från den sidan. människor som hör av sig. som säger fina saker. som bryr sig. som verkligen verkligen visar att de bryr sig. sånt är ju guld värt. människor som orkar lyssna. som finns där. är inte det allt man kan önska sig egentligen? ibland behöver jag nog bara nya perspektiv. inte fastna i mörka tankemönster, bryta loss, se något annat. ibland är jag dum mot mig själv. men jag tror att jag kan vara världens snällaste också. när jag behöver det. fan va bra jag är ändå. det sista tar vi med oss.
pussochhej
mvh
bergochdalbanan
söndagstankar
tänker på den scenen i Juno när hon berättar att hon är gravid och pappan säger: I thought you were the kind of girl who knew when to say when och Juno svarar I don't know what kind of girl I am. och hela hennes kroppsspråk och känslan när hon säger det. jag vet liksom heller inte vilken typ av tjej jag är. måste man veta det? är det inte korkat att placera sig själv i ett fack när risken är att man bara kommer fastna där och hata sig själv för att man inte alltid platsar. så jävla fel.
vill vara fri, inte döma mig själv. vara snäll mot mig själv. acceptera att jag förändras och tänker i nya banor. men det är så svårt när man är van att vara och bli sedd på ett visst sätt. men jag måste försöka. jag förtjänar allt fint i världen. det vill jag tro på. så ska man väl tänka om sig själv? jag ska bli bästa vän med mig själv, älska mig själv trots mina brister. fan va bra! får se hur detta går...
såhär seriöst kan det se ut när man filosoferar en söndagkväll...
och såhär kan det se ut när man kör en selfie på snapchat
let me fall
river en vacker dröm
jag vet inte hur jag ska förhålla mig till allt. jag tänker att jag måste ta beslut om saker, bestämma mig, vara säker. och det bör ske nu nu nu. men det kanske är okej att ibland låta saker hända? bara leva i stunden och se vad som kommer. jag tror det betyder att man är mer lycklig i denna stund, men det kanske också betyder att den eventuella smärtan kommer att kännas mycket mer sen. för det är en sak som är säker. jag känner mycket. även om det ibland inte finns någon anledning till det, och även om känslan inte är rimlig. för känslor är inte rimliga. och jag tycker att man måste få visa sig sårbar ibland.
vad är meningen om vi ska gå runt och visa upp vår slipade fasad hela tiden? inte låta någon komma in på djupet? det får självklart inte gå till överdrift genom att älta allt och leva i det förflutna. men jag tror att vissa saker bör bearbetas för att kunna gå vidare. jag kanske har fel och det gäller säkert inte alla saker. men det här är bara de tankarna jag har just nu. en lördagsmorgon i början av oktober.
nu ska jag sluta skriva flummiga saker för snart ska jag träffa de finaste syskonen i hela vida världen.
trevlig helg!
ickerelaterad bild från i somras. livet bara.
haim
alltså, dessa systrar. ungefär det enda jag lyssnar på just nu.
