feels like forever

hjärnspöken. ångest. vad man nu väljer att kalla det. den där känslan. rastlösheten. åååååååh. måste sysselsätta mig. 

 

det kanske var därför jag ställde klockan tidigt idag, trots att jag la mig sent, bara för att åka till utby till farmor och farfar för att rensa ogräs i trädgården. kanske därför som jag njöt otroligt mycket av det? för att jag ville jobba bort den där känslan som så gärna vill sjunka in långsamt med säkert i kroppen när man inte har något att sysselsätta sig med. 

 

jag tror aldrig jag har varit bra på det där med balans. för ett par veckor sedan var jag knappt hemma, bara för att sova, fullt upp med annat kul hela tiden. nu känns det som att livet har stannat upp för en stund och jag ser bara min datorskärm, massa massa serier, bloggar. det känns lite tomt inuti efter fyra avsnitt på raken av någon serie. vill bara ha mer samtidigt som ångesten växer sig starkare för varje avsnitt. tvserie-beroendet. hur ska det gå egentligen? haha.

 

märker att jag äter mer också. är inte hungrig men det liksom dämpar den där känslan lite. fy fan. ångest-ätandet är fan hemskt.

 

blä nu får jag ångest av detta inlägget. måste jag skriva sådär konstiga meningar, liksom med punkter hela tiden så att man tror att det är nån typ av konstpaus eller nåt, som att jag tror mig vara värsta poeten typ eller nåtsånt, men vad gör det man kan ju kompensera i slutet med en riktigt ordentligt lång, jävligt osammanhängande mening så att det känns lite bättre liksom, på tal om 'liksom' så är det en handledare på min praktik som använder det ordet väldigt mycket dvs hela tiden vilket låter lite oseriöst eller vad man ska säga med patienterna liksom ja alltså att det låter så ungdomligt om man säger så och det krockar lite men vad ska man göra, tycker om henne ändå för att hon är en bra audionom verkar det som.

 

klart slut, hej.