feels like forever

med risk för att förstöra mitt hår tar jag på mig de stora hörlurarna för att lyssna på robin pecknold's underbara, lite melankoliska stämma. han sjunger sådär overkligt som från en annan tid, i ett liten trästuga. typ som i början på led zeppelin-filmen när robert plant går med sitt långa svallande hår på en äng med sina barn. och allt är bara sådär 70-tal, du vet, de där lite solblekta färgerna som man önskar att verkligheten var. ja, jag vet inte vad jag försöker säga. kanske bara att fleet foxes inte låter så 2011 fast att det är precis det de gör. jo, så menar jag nog.